Ett hål i marken

Det här hålet i trottoaren på Nawrot har jag helt slutat tänka på, tills mamma och pappa kom på besök och tyckte att det såg farligt ut. Och sedan ett par dagar sitter det faktiskt några pinnar med lite varnande, polska rödvita band runt. Normalt sett får man själv hålla koll när man vandrar omkring på polska gator. Det roligaste exemplet jag sett i Łódź var nog ett stort, stort hål med några plankor över varav en planka hade gått av på mitten och lutade neråt, som om någon trampat på den och fallit ned. Uwaga!

Holy shit.

Ett litet steg för mänskligheten

Pappa provade poolen imorse medan jag tog en tur på löpbandet. Det är första gången sedan juli månad som jag tränat på riktigt. Jag längtar efter att ha kondition igen! Förhoppningsvis kommer jag iväg till poolen och träningsmaskinerna några fler gånger de närmaste två veckorna. Om inte annat måste jag ju dit och fotografera.

Vi tänder ett ljus i advent

Första advent! Jag hinner bara fira första och andra advent i Polen vilket är mycket bra eftersom jag bara har två ljusstakar (köpta på Tesco för en spottstyver, som med allt annat).

Lördagen med föräldrarna

Så har vi varit i det pampiga Poznański-palatset. Det var nästan intressantare nu än när jag var där i april för nu har jag koll på några av de polska berömdheterna vars verk finns beskrivna (på polska) där. Poznański, Reymont, Wajda, Rubinstein, Tuwim. Jag antecknade dessutom namnen på två Łódź-författare som jag måste titta närmare på.

Muséet har även lite intressanta prylar sen andra världskriget. Här är ett foto som jag tror visar korsningen Piotrkowska-Nawrot. Nawrot är den gata jag bor på, till höger i bild.

Jag vallade vidare föräldrarna i ruggigt regnväder på lortiga gator för att visa dem det som ska vara ett mycket högt klassat konstmuseum. Dessvärre satt det en lapp på dörren som hänvisade besökarna till en låst grind några nummer bort. Vi ryckte i ett par dörrar både här och där tills en vakt stack ut huvudet och sa några av de ord han kunde på engelska: ”completely closed”. Jag fick nog och ledde gruppen till den judiska restaurangen Anatewka som alltid bjuder på livemusik i form av en violinist som sitter uppflugen på en stege och spelar. Vi värmde oss med varsin tallrik soppa och lite plommonvodka som restaurangen bjöd på. Pappa tackade artigt på svenska och vi gav oss ut i rusket igen. På Manufaktura fann vi konstmuséet i nya lokaler som inrymde en himla massa märkliga tavlor och ting. Trötta i både ben och huvud hoppade vi in i en taxi och bad chauffören köra oss till, jajamensan, Niebiskie Migdały på Sienkiewicza. Här underhållna av en pianist.

Fredagen med föräldrarna

Idag ville mamma äta ”vanlig mat” så lunchen intogs på Pizza Hut. Efter det undersökte vi fabriksmuséet på Manufaktura, en inblick i hur Manufaktura byggdes upp under textilindustrins glansdagar, lite fakta om Poznański som ägde rubbet och om arbetarnas hårda liv. Att jag vet detta beror på att det fanns information på engelska. Vi fick till och med en engelskspråk demonstration av en vävstol. Jag är impad.

I skymningen lämnade vi Manufakuraområdet och gick till Plac Wolności där det tredje Niebieskie Migdały-stället ligger. Jag har inte varit där tidigare och därför var det viktigt att bocka av det.

Därpå kylig promenad nerför Piotrkowska till The Mexican för att dricka Strawberry Margerita och äta tacos. Gott käk, mysigt ställe och trevliga kypare som ritar smilegubbar på notan.

Suddigt men… Entrén till The Mexican gör sig bra på kvällen.

För hutlösa 20 PLN åkte vi rickshaw tillbaka upp till Plac Wolności och promenerade sista biten till Cinema City på Manufaktura-området. Vi såg Dziewczyna mojego kumpla, Min bäste väns flickvän, som har premiär i Sverige ett par veckor efter Polen. Ha!

Den som flaskan pekar på

På sistone har jag varit lite dålig på att köpa vatten men avhjälpt det hela genom att koka upp kranvatten, låta det svalna och sedan hälla upp på pet-flaska och ställa in i kylen. Om man inte låter det svalna innan man tappar upp det på flaska säger det blurp och flaskan ser ut så här:

Fast nu har jag ju finbesök och då är det bara riktigt flaskvatten som gäller. Fattas bara annat.

Polsk middag

Okej, föräldrarna har smakat sina första mad dogs tillsammans med kabanos och sur gurka. Mamma fick mersmak, pappa hade huvudvärk och bet av sin shot tre-fyra gånger. Man biter inte av en mad dog. Men han får fler chanser.

Tillsammans med två jobbarkompisar som är i stan på tjänsteresa gick vi till en superpolsk restaurang, U Chochoła. Sill, smalec, vodka, oscypek, soppa och piroger avnjöts i trevlig atmosfär.

Jag har aldrig riktigt gillat polska piroger men hade bestämt mig för att prova igen, efter att trots allt ha acklimatiserat mig i landet under fyra månader. Det var gott. Men det räckte med fyra stycken, vilket egentligen bara var en halv portion.

Piroger fyllda med kål och svamp.

 

      
Damernas och herrarnas.

Pappa sa ”tack” till servitrisen när vi gick.

Textil, te och tack

Under dagen har vi sett textilmuséet i vita fabriken. Behållningen av Łódźs museum är måttlig eftersom alla informationstexter är på polska. Det mest fascinerande är att man förföljs av en eller flera museiarbetare som går och tänder och släcker lampor, låser och låser upp dörrar vartefter man förflyttar sig i muséet.

Skansen? Jomenvisst!

Sen gick vi till mitt triumfkort, Niebieskie Migdały. Helt perfekt en gråmulen, blöt, småkylig novembereftermiddag. Så välgörande med värmen, ljusen, teet och de blommiga tapeterna. Jag tror vi hinner besöka även det andra och det tredje blå mandeln-fiket som Łódź har att erbjuda.

Niebieskie Migdały på nummer 200 – Piotrkowska alltså.

Jag försöker också uppfostra mina föräldrar till att inte reflexmässigt säga ”tack” eftersom det påminner för starkt om polskans tak, som betyder ja. Att som pappa säga ”vi kan ta notan nu” är inte heller bra, men det är ju lätt att glömma bort att man är utomlands…

Agnieszka, vem är du?

Jag har fått ett till Agnieszka-brev! Nyss ringde det på porttelefonen och en röst sa pani och poczta. Jag svarade okej, släppte in personen i fråga och kutade ner för trappen för att ta emot posten. Ingen där, förutom portvakten som ivrigt pekade uppåt. Jag sprang upp till lägenheten igen där mamma stod och försökte förklara för postkillen att jag var där nere.

Den här gången är det är rekommenderat brev, varför postkillen ville lämna brevet personligen. Jag svarade visserligen nekande på frågorna om det var jag som var Agnieska eller om hon möjligen var min syster, men efter att jag gett min namnunderskrift blev postkillen nöjd och gav mig brevet.

Det intressanta är att brevets avsändare är företaget jag jobbar på och de borde veta att de får mig på halsen varje gång det kommer mystiska brev. Även den här gången blev jag uppmanad att lägga brevet i postfacket så kommer hyresvärden och plockar upp det. Det känns inte som rätt hantering för ett rekommenderat brev, ej heller särskilt effektivt att involvera mig varje gång. Jag måste säga att det vållar mig en del besvär – men så är jag ju bara en bricka i deras spel.

Fint besök

Brevet från mamma har inte kommit fram än men det har däremot mamma själv, i egen hög person. Efter jobbet hoppade jag på busslinje L och åkte gratis ända till Łódź flygplats där jag mötte upp mina föräldrar. Det är deras första besök i Polen någonsin och vad passar väl då bättre än att tillbringa en långhelg i Łódź? Första kvällen har vi hunnit med både Presto och Lizard King, lyssnat på rockig musik och druckit Screwdriver.

Lizard King.

Jag fick även med mamma till Żabka för att köpa vatten. Hon tycker det var konstigt att det luktade rök i butiken och att det gick omkring en lös hund därinne. Hade inte hon börjat mumla om svenska hälsovårdsmyndigheter hade jag inte tänkt på det själv.

Med sig hade de, förutom en ersättare till den Niveamascara som verkar kommit bort på posten, även pepparkakor, skumtomtar, choklad och Göta kanal-te.